Boarding kennel
Kenneln var totalt olik något jag tidigare sett. Det fanns plats för ca 75 hundar även om familjen bara hade 30 egna hundar. Resten var boardingkenneln som var till för de ”boarding dogs” som kom in, alltså inackorderingar. Hundarna bodde i kennlar med plats för antingen en eller två hundar. Hundar som kom in tillsammans bodde förstås ihop. De egna hundarna var 16 golden, 1 amerikansk cocker, 7 siberian husky, 4 afghaner och 2 akita, ett rent paradis för en hundälskare. Hundarna hölls förstås på ett helt annat sätt än våra hundar och det tog ett tag att vänja sig vid hur de levde. Men alla hundar var alltid glada och välmående och vana vid det livet.
Trots att jag befann mig på andra sidan jordklotet kände jag mig som hemma från första stund. Australiensare är enligt mig otroligt avslappnade och lättsamma. Vart jag än kom kände jag mig alltid välkommen.
Phil jobbade som lärare och Georgie gick i skolan så mitt jobb blev att hjälpa Ruth med hundarna, något som verkligen var ett heltidsjobb då kennlarna oftast var fulla. Folk lämnade sina hundar till oss under helger, semestrar och då ingick det att vi badade och trimmade dem innan de åkte hem. Det kom in alla möjliga raser, allt från chihuahua och shar pei till alaskan malamute och blandraser.
Ruth och Phil var otroligt duktiga med hundarna och mycket seriösa uppfödare. Deras golden föddes upp under namnet Chaleur medan de övriga raserna föddes upp under Phils kennelnamn Arrak. Både Ruth och Phil är auktoriserade domare på många raser.

Kennel Chaleur grundades redan 1969 av Ruths föräldrar i Melbourne som också hade golden. Stamtiken var efter engelska hundar och lade grunden för en mycket stark tiklinje. Hon började tidigt samarbeta med Robyn Pierce, kennel Ralun, och senare köpte hon tiken Aust Grand Ch Ralun Stop n Stare som kom att bli den mest vinstrika tiken som någonsin funnits i WA. Denna tik, Ellie, fanns fortfarande i huset när jag kom, då 16 år gammal. Ellie producerade fantastiska valpar och parades bland annat med engelska importen Eng Ch & Aust Ch Tasvane Charles Henry. Ur den kullen kom deras mest vinnande hund genom tiderna, Aust Grand Ch Chaleur Acclaim to Fame, Kruger. Kruger var 13 år när jag kom men var på många sätt fortfarande en ung hund. Kruger hade satt en tydlig prägel på kennelns uppfödningar. 2004 importerade de en tik från Sverige, Dewmist Silverling. Silver är en vacker tik som 2006 parades med Kruger. I kenneln fanns två hanar ur denna kombination varav den ena blev min absoluta favorit, Gucci. Han var en otroligt stilig hane med mycket attityd och jag kom att få visa honom under hela min vistelse.

Mycket nöje men också slitigt…
Dagen började ungefär vid 7 varje morgon. Då var alla hundar i hela området igång och skällde och ylade och det var ett herrans liv då och samma sak vid middagstid. Skälet till att tidigare nämnda kennel zones finns är för att det inte är tillåtet att ha fler än 2, ibland 3 hundar i övriga delar av staten. Därför bodde nästan alla uppfödare samlade i olika områden utanför Perth. I vårt område fanns ungefär 150 kennlar, alla på gator med namn som Cairn road eller Terrier street. De flesta hade boarding kennels, men inte alls alla med samma höga standard som hos Ruth och Phil.
Efter en lång och avslappnad frukost satte vi igång med kennlarna. Bara utfodring av 75 hundar var en lång procedur. Sedan skulle hundar ut i rastgårdar, slussas till rena kennlar och det tog ett tag att lära sig rutinerna och inte minst hundarnas namn! Gångar sopades och tvättades, vatten fylldes på och kennlarna tvättades med högtrycksslangar. Samtidigt kom människor för att hämta och lämna hundar så det var en del att hålla reda på. När kennlarna var klara var det dags för Ruth att ge sig iväg till veterinärkliniken i Perth. Där hämtade och lämnade hon inackorderingar som inte kom ut till oss direkt. Jag ställde mig då och badade, fönade och trimmade både egna hundar och inackorderingar, ett roligt evighetsgöra skulle man kunna beskriva det som. Ibland fick jag uppdraget att hämta hundar från klinikerna och fick alltså både lära mig att köra en stor buss och dessutom på vänster sida av vägen… Detta fick jag tid att träna på då de hade skaffat en liten bil till mig så jag skulle kunna ta mig runt själv, då vårt kennelområde låg rätt isolerat. Om dagarna var intensiva var kvällarna desto lugnare och vi hade alltid avslappnade middagar, även om inte matlagning på något sätt var huvudintresset i denna familj, och lata kvällar i sofforna.

Fastän min inställning när jag kom till Ruth och Phil var att jag huvudsakligen skulle hjälpa till tyckte de att det var viktigast att jag kände mig som en i familjen och att jag fick en bra upplevelse av min resa. De såg alltid till att jag hade allt jag behövde och behandlade mig alltid som en familjemedlem. Ruth lät mig träna valpar och äldre hundar, promenera och motionera hundar, även om detta gjordes med försiktighet den varmaste tiden av dygnet. Jag kom som sagt till Australien under deras sommartid och under dagen var det uppåt 40-45 grader och under natten ca 30 grader. Det var bara att svalka sig i poolen så ofta man hann och försöka hålla sig i skuggan, även om jag såklart solade allt jag kunde och blev kallad en riktig aboriginal för att jag var så brun. Det var otroligt att hundarna klarade värmen, de var vana vid det klimatet och tog det väldigt lugnt hela dagarna. Faktum var att alla golden fortfarande hade tjocka, fina pälsar och värmen verkade inte påverka detta.

Shows, shows, shows…
Vi var på utställningar i princip varje helg, ibland även på veckodagarna. Förberedelserna av hundarna var väldigt proffsig och alla hundar som visades var alltid i toppkondition. Ruth lät mig jämt visa många hundar, även kennelns riktiga stjärnor. Jag fick även ansvaret för en av afghanerna, en ras som jag verkligen inte sysslat med innan och det var en fantastisk erfarenhet. Jag fick lära mig att bada, föna och trimma hanen Jet, en procedur som alltid tog minst 4 timmar. Jag visade honom på varje utställning och vi hade stora framgångar tillsammans.
Utställningarna var väldigt annorlunda jämfört med Sveriges. Bedömningssystemet fungerar så att bästa hane och bästa tik med cert utses och även reserv-certvinnare på båda könen. När BIR utsetts kommer reserv-certvinnaren in för tävlan om runner-up BIR. Skulle BIR-hunden vinna gruppen kommer tvåan in och tävlar om runner-up BIG. Samma sak i BIS-finalen. Det kan alltså teoretiskt sett blir två golden som blir BIS och runner-up BIS. Dessutom utses en representant i varje ras för varje klass och tävlar i både grupp och BIS. Man kunde alltså bli t.ex. Best junior in show. Australien har 7 rasgrupper och golden ingår i gundog-gruppen, som är ungefär en blandning av vår grupp 8 och grupp 7.
Även handlingen och sättet att preparera hundarna var oerhört proffsig. Det var få nybörjare som visade hundar även om professionella handlers inte var så vanliga.

Vi hade ofta fler än 10 hundar anmälda i de olika raserna, så det var hårt jobb att vara på utställning. Som tur var så var utställningsplatsen oftast densamma och den låg bara några minuter hemifrån oss. Dessutom var det inte så många hundar anmälda, det brukade vara totalt 600-1000 hundar på en utställning, samtliga raser.
Det fanns heller inte så många golden i WA, anmälningssiffrorna brukade ligga runt 30-40 om det inte var större utställningar med internationella domare. För championat i Australien krävs 100 poäng och det finns även en Grand Ch titel som kräver 1000 poäng. Poängen ges till bästa hane resp. tik och antalet anmälda hundar ger poäng.
I maj fick jag en överraskning av Ruth och Phil, nämligen att få följa med Ruth till Melbourne på deras stora Club show. Vi flög dit med tre hundar och hade fina framgångar med alla tre. Gucci blev bästa junior och vann även två extraklasser, bästa huvud och bästa rörelser. Uppfödare från många delar av landet hade tagit sig dit och det var roligt att se även hundar från östkusten. Totalt 150 hundar var anmälda för den finska domaren.

När vi inte höll på med hundarna var vi ofta ute på alla möjliga äventyr. Vi var ofta ute med familjens båt på indiska oceanens klara hav och snorklade eller tittade på vilda delfiner, sälar och pelikaner eller åkte flytringar och vattenskidor efter båten. Ofta hoppade delfiner bredvid båten och simmade ikapp med oss. Några gånger tog vi båten ut till olika öar utanför kusten, den mest kända är ön Rottnest. Där lever ”Quakkas”, små söta minikängurur och många andra djur. De tog mig förstås med mig till en ”wild life park” för att se strutsar, emuer, lama, klappa koalor och tama kängurur. Australien är ju känt för att ha ett fantastiskt djurliv, däribland några av de farligaste djuren i världen. Enda erfarenheten av detta blev ett möte med en tigerorm i poolen en dag, men inget värre än det…
Alla hundägare var otroligt försiktiga och rädda när det gällde ormar, och många hade mist hundar p.g.a. de dödliga arter som finns där.
Så fort jag hade tid över utforskade jag Perth och åkte till alla dess hörn. Perth är en mycket vacker stad som ligger vid vattnet och som känns väldigt exotiskt. Oftast åkte jag till havet och hade nästan alltid Gucci och ibland någon mer hund med mig och i så fall åkte vi till hundstränderna, milslånga vita stränder som inte dög till att vara allmänna stränder. Där kunde vi gå i timmar i vattenbrynet och plocka snäckor medan Gucci badade och hämtade pinnar.